Nyfiken

Alla vet att när man är barn är man grymt nyfiken. Man vill testa allt. Titta, smaka, bita, pilla, slå, riva... Det är helt fantastiskt att på nära håll få se en liten varelse med denna enorma livsglädje och nyfikenhet. Som vi vet så gör denna nyfikenhet att barn är jättebra på nya idéer och att tänka utanför boxen.
En sak som vi diskuterade häromdagen var dock att det är lite läskigt att man VET hur en massa saker smakar, fast man kommer inte ihåg att man smakat på det. Och det kan vara ganska äckligt. T ex vet de flesta hur öronvax smakar (och tackar samtidigt gud för att dom inte minns NÄR dom lärde sig detta.) Eller snorkråkor. Jag råkar veta hur hundmat smakar för det har jag testat. Och jäst. Och idominsalva. Svårt att veta vad som är värst. Öronvaxet tror jag.
En annan sak som jag testade när jag var liten var hur mycket vår hund kunde äta. Mamma sa alltid att hon kan äta hur mycket som helst. Och det var jag tvungen att testa. Men hon kunde inte äta hur mycket som helst. Det tog stopp. Då var hon rund som en fotboll och åt inte på flera dagar stackarn.
Det exemplet är lite hemskt för det gick ju ut över en stackars hund. Men tänk ändå vad häftigt när man verkligen hade den attityden att allt skulle testas. Gick det verkligen att göra så eller så?! Jag kommer ihåg när jag testade att fylla badkaret till brädden för att sedan hoppa i och se hur blött det blev på golvet. Jätteblött! Och då kunde man åka på rumpan på golvet och då blev det faktiskt blött i hallen också. Jätteblött! Och mamma blev arg och ja ni vet hur det kan bli. Men det var ju jättekul!
Och vem vill inte ha kul. Jag menar hur svårt kan det va att testa lite saker. Sätt igång.